komochtaoss

Ja, nu sitter jag här igen, som så många andra kvällar. Funderar på livet och dess mening. Kan tyckas låta tråkigt, och det kan jag meddela att det kan vara. Men det är med blandade känslor som jag sitter och funderar för mig själv. Jag vet inte ens vart jag ska börja någonstans, det är så svårt att skriva något bra. I mitt huvud låter det "bra" men så fort jag säger eller skriver det så blir det helt jävla fel. Jag blir galen, men jag ska försöka förklara en liten del av det... (Även om inte någon fattar så spelar det ingen roll för jag skriver ju detta för min egen skull, eller? Något att se tillbaka på om ett tag, för att kunna se vad jag tyckte då och se om jag har förändrat min tankegång osv :))

Jag vet att ingen någonsin kommer att förstå mig. Jag mår på ett sätt fast inget vet varför, inte ens jag själv vet anledningen. Det hade underlättat om man visste varför, då hade man haft ett underlag och en riktining att gå efter. Men så är det inte i mitt fall, tyvärr. Men ibland blir jag så förbannad och frustrerad och till och med riktigt ledsen på folk som tror att de förstår. Jag vill lägga mig ner och skrika... Spela ut mina känslor, kunna släppa dem fria. Inte hålla dem inne hela jävla tiden. Jag önskade att jag vågade känna efter.

En sak som jag är säker på är att man aldrig kommer att klara sig ensam, inte någon. Vad vore man utan vänner/kompisar? Inte ett endaste jävla skit. Vad vore man utan familjen sin osv. Haha. INGET!



// Jävla Dumhuvud